BESÖKET

är nu avklarat.
Innan besöket var jag nervös, arg och förväntansfull. okej..?
Det var någon mer som verkade nervös...pillig...okoncentrerad..eller nåt.
blev det som jag trodde? Ja och nej.
Efter ett tag kom Lingonöra fram...du vet..den gamla vanliga..glimtade till
under det hårda skalet...som inte vill förstå...hur vi andra lider...eller vad som händer med honom själv.
inget får man ha med sig (inte ens mensskydd till sig själv eller blöjor till ett ev. litet barn), man blir noga undersökt från topp till tå...nosad på...igenom detektor...skorna av och på 3 ggr...
varje dörr man passerar låses innan nästa öppnas...ett kalt rum med soffa och bord
Vad ska man säga? hur ska man börja?
Man vill säga hur mycket man älskar...och skälla på allt som man fått genomlida...och...snart är det jul.. igen...
Nu vill man bara gråta....tycka synd om sig själv???!!!! Hur är det möjligt?
Vem är det synd om egentligen? eller är det det? Får man skylla sig själv?
Väntan på hovrätten...när behandlingshemmet redan lagt sin dom: du duger inte...ingen idé....hjälper det att sitta av sitt straff? Blir det någonsin bättre? antisocial?
Vad kommer att hända? kommer det att vara så här i alla oändlighet eller kommer det att vända?
Jag vill! Jag hoppas! Hur länge håller ett mors hopp? Hur länge orkar man? Hur länge orkar han?
Skulle just nu bara kunna "bli sjuk", sova....sova..gråta...gråta...tills allt är över....
ledsamheten kommer inifrån och gräver sig ut genom mina ögon, mina porer, min kropp....
vet inte hur jag ska orka kravla mig upp ur gropen nu......