Det var en gång en flicka som lekte lycklig och utan oro. Det var en barndom bland hyreshus och i lantlig idyll. En stark flicka, som visste vad hon ville. Som vågade vara sig själv, som vågade säga ifrån, som vågade göra det som föll henne in. Som vågade älska, leka och lita på människor.
Det var långa somrar med längtan efter mamma. Det var årstider med vuxna, barn och hundar. Det var bråk och skrik men också kärlek och trygghet. Det kom en sommar när allt försvann....... Det blev tomt, kärlekslöst och ensamt. Det var en lång tid bland kända och okända, bland folk som gillade flickan och några som hatade. Flickan lärde sig att envisheten inte lönade sig, att viljan inte kan bestämma. Att kärlek inte består. Vad som helst kan hända på en sekund och sedan är ingenting sig likt längre.
Flickan försökte fortsätta att vara stark. Man kan allt man vill! En bra lärdom....eller? Många krokiga vägar, stigar, grusgångar har vandrats upp och ner, till höger och vänster. Många onödiga erfarenheter. Flickans mamma sa: "Gud ger ingen mer bekymmer än hon/han kan bära". Kan det verkligen stämma? En del människor får inga bekymmer alls och andra får väldigt många? En del får bekymmer just i samma sekund som den största lyckan knackar på. Hur länge orkade flickan? Flickan vacklade men kravlade sig upp varje gång, gång på gång..på gång...det kändes som om stigen började bli bekant. Nya lyckan! Nytt hopp! Och en rak höger rakt in i hjärtat. Hur slutar sagan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar