nu e´de dags igen

Humöret åker berg och dalbana. Inte direkt oväntat men väldans irriterande.
När ska livet blir enkelt?
Vet ni? Jag vet faktiskt inte hur länge jag orkar med detta.
Dessa enorma känslor av kärlek, sorg, ilska och besvikelse och även skam som rusar i hela kroppen.
Det är tur att lilla glädjen hälsar på  och får en att glömma allt, för han är den enda som verkligen bryr sig.
Annars känns det som resten är inneboende. Man kanske skulle flytta?
Är det meningen att livet endast ska innehålla jobb, städa och sova?
Nej, trodde väl inte det heller - men jag försöker kravla mig upp för att leta efter meningen med livet.
Meningen som inte innefattar ilska, sorg, tjat och tråkiga måsten.

Det måste vara bristen på sol som får mitt sinne så mörkt.